Svamligt inlägg.
Sammanfattning: Det började med att jag tänkte på min gamla högstadiecrush och hur jag kände då, i högstadiet, och att jag på något sätt kom fram till att även om helheten är hundra gånger bättre är det fan inte mycket som förändrats i de ögonblick då jag mår dåligt.
När jag gick hem från en utebliven baslektion i eftermiddags mötte jag min gamla crush från högstadiet. Han gick i min parallellklass, var trummis och bra på matte. Det var en såndär tyst crush; jag pratade aldrig med honom och sa ingenting om honom till någon och bara iakttog i skolan så sjukt mycket och det var väl ett bra tidsfördriv under min tråkiga skolgång. Under den tiden pratade jag inte med så många och passade bara in lite halvt; bättre än i sexan men jag var ändå lite annorlunda och kände mig inte riktigt som en del av klassen eftersom de redan gått åtta år tillsammans när jag började i den.
Det var längesen jag var sådär insnöad på en enda person som jag inte ens kände/bara var bekant med i skolan. Jag kanske har vuxit ifrån det. På den tiden kändes det som om det var det enda jag visste om mig själv, att jag gillade just den personen och ingen annan. Nu är det tvärtom. Jag känner mig själv, är självsäker och glad och allmänt nöjd med min tillvaro, men jag har ingen aning om vem jag gillar. Jag kan tro att jag gillar någon och sen går det några sekunder och jag går vidare till att tro att jag gillar någon annan. Det är frustrerande.
Jag saknar det insnöade crushandet, men det är skönt att inte gå i högstadiet längre. Jag mår sjukt bättre nu än vad jag gjorde då.
Men mitt liv känns lite tråkigt, lite händelselöst. Jag vill vara kär eller något, jag vill att det ska hända saker! Just nu pluggar jag bara, eller snarare undviker att plugga.
Som sagt är jag för det mesta glad och nöjd. Men ibland händer det att jag börjar tvivla på att jag passar in någonstans och känner mig utanför på alla sätt och vis. Det blir liksom alltid så, det känns precis som i mellan- och högstadiet.
Och sen kommer jag fram till att jag inte bryr mig, att det inte är mitt problem om folk inte gillar mig/stör sig på mig (de får skylla sig själva om de inte uppskattar mig, så fantastisk som jag är!), och det går bra ett tag men sen börjar det om på nytt och så vidare om och om igen. Just nu är jag inne i en såndär dryg svacka då jag tycker att det är sjukt jobbigt att jag inte har någon nära bästa vän och inte någon att prata med och vad gör jag för fel?
Det händer inte lika ofta som det gjorde för några år sedan, eftersom jag har hittat mig själv lite mer och har lite bättre vänner, och det är ju på ett annorlunda sätt nu. Förut var det mig det var fel på, varför var jag så konstig? Nu är det mer att jag tycker att det är jobbigt att inte känns som om jag har någon connection med någon och ja, vad fan kan jag göra åt det?
Det känns bara drygt att ingenting har förändrats egentligen.
Sitzpinkler 